Huvudet som Viskar

HUVUDET SOM VISKAR - SKRÄCKHISTORIA PÅ SVENSKA - BREDEVOORT VAN DEN BERG

I Nya Guineas blodsskogar hänger en korg från en vindpinad stör. Färgen påminner om levrat blod, den där brunröda nyansen som blir kvar när all värme för länge sedan försvunnit, och inuti vilar ett människohuvud med klara, levande ögon. De öppnas när du passerar. Först det vänstra, med ett torrt knakande ljud, därefter det högra, långsammare, nästan som om det måste erinra sig själva seendets mekanik. Det har väntat här i tusen år.

Hayes har ingenting kvar att förlora. Det är just därför han fortsätter framåt. Längre in i dunklet mellan stammarna, där skogen plötsligt tystnar och marken under hans kängor upphör att vara jord. Den övergår i aska, benrester och märgen från något som legat på lur i århundraden. Ljudet börjar som en svag vibration i käkbenet, en viskning från tusen munnar. Korg hänger vid korg i långa, svajande rader och alla dessa huvuden talar samtidigt på skilda tungomål, vart och ett fångat i sin egen plågade klaustrofobi.

Ansikten avtecknar sig mot barkens struktur. Ur en grottas svalg flödar ett grönskimrande, pulserande ljus, en kuslig invit till något uråldrigt och hungrigt som väntar därinne.

Detta är själva urskogen. Detta är floden som rinner åt fel håll och gläntan där gräset trampats platt av fötter som sedan länge vandrat vidare men aldrig riktigt försvunnit. Det är pålarna. Korgarna. De onaturligt vita tänder som blottas i alldeles för breda leenden.

Varje sida i denna berättelse är som en isande andedräkt i nacken. Varje mening ett gastkramande spöke som vägrar släppa sitt grepp om dig. Stigen bakom dig sluter sig tyst och obönhörligt. Luften förtätas till en grå dimma. Och viskningarna stiger i styrka tills det låter som människor som drunknar långt inne i själva mörkrets hjärta.

En litterär mardröm på svenska. En psykologisk skräckupplevelse för den som vågar lyssna till den nattsvarta tystnaden mellan träden. Ett stycke suggestiv och stämningsfull weird fiction som kommer att krypa under skinnet på dig och stanna där.

"Huvudet i korgen öppnade ögonen när Hayes gick förbi. Inte båda samtidigt. Först det vänstra, ögonlocket som gled upp med ett torrt knak, sedan det högra, långsammare, som om ögat först måste minnas hur man ser på en värld det inte sett på tusen år.

Hayes stannade. Hans hand fann sitt klibbiga gevär.

Korgen hängde från en påle som stod snett i marken, inte fallen, bara trött, som en gammal man som ännu står men inte längre vet varför. Fibrerna den var flätad av hade färgen av gammalt blod, det brunröda som blir kvar när all färskhet är borta, när den sista erinringen om värme också har försvunnit. Mönstren i flätverket liknade ådrorna på insidan av en handled, det fina nätverket av något som en gång levt och ännu inte glömt hur man slår.

Huvudet därinne var inte längre ungt. Håret som en gång måste ha varit svart var grått och tunt, och det stod i små flagor från hårbotten som de sista löven på ett träd om vintern. Huden låg som pergament spänt över benen, så att Hayes kunde se skuggan av kraniet genom den, den glatta ytan av ben som aldrig träffats av solen. Men tänderna som syntes mellan de tillbakadragna läpparna var för långa, för vita, för många för någon mänsklig mun. De stod i rader som inte stämde, tre rader där det borde vara två, och spetsarna var vassa som nålar som bara väntar på att stickas."