Jakten pa mina roetter

Liksom de flesta människor har jag levt mitt liv utan att fundera speciellt mycket över mitt ursprung, mer än att jag haft en mor, en far en storasyster och några släktingar. Så länge jag arbetade var jobbet samtidigt min hobby och något intresse eller någon tid för att släktforska fanns inte. Dessutom hade jag en egen familj att ägna mig åt på min fritid. Jag var inte heller av någon fin släkt med kända anor utan som folk var mest, så vem kunde ha intresse av att veta något om detta. Så vad var det som fick mig att ändra inställning? En viktig anledning var att jag fick cancer (lymfom) och att jag förstod att mina dagar var räknade, och att jag ville att mina barn och barnbarn skulle få veta lite mer om sitt ursprung. När jag gick i pension fick jag också mer tid över. Jag gjorde som de flesta och började med att söka i databaserna Sveriges befolkning och Sveriges dödbok 1901-2013. Jag förde in alla uppgifter i Min släkts databasprogram. När detta var klart kände jag mig ganska nöjd, men samtidigt besviken. Resultatet bestod ju mestadels av döingar i form av namn, födelsedatum, föräldrar, syskon och församling. Därför beslöt jag mig för att skicka in mitt DNA, mest av nyfikenhet. När jag granskade mina DNA-träffar var det mest bryllingar som listades, och jag kände inte igen ett enda namn, så jag var tveksam till hur tillförlitligt detta var och tveksam till om det var värt besväret. Problemet att komma underfund med hur vi var släkt kvarstod. Jag var heller inte tillräckligt motiverad att ta reda på hur vi var släkt i detalj, utan snarare om att få veta mer om dessa mina nu levande släktingar, vilka de var, var de bor, mm, samt förhoppningsvis att vi kanske kunde hjälpas åt att ta reda på hur vi var släkt. Mina förhoppningar besannades och jag började med mina nyfunna DNA-släktingar försöka reda ut vem min okända farfar var. Jag bestämde mig även för att söka upp platserna för mitt ursprung och med hjälp av lokala släktforskare.